Tänk dig att du är ute i öknens solljus utan vatten.
Dygnen passerar och uttorkningens faktum blir allt påtagligare för var förlorad minut.
Den känslan håller i sig mycket längre, inte bara stegen är nu tunga; utan även hoppet rinner sakta ner i sanden med varje besvikelse.
Kanske är det såhär det ska sluta:
Med ett evigt jagande av illusioner tills det sista hjärtslaget.
Rätt trist, med tanke på att några ynka droppar av det äkta hade räddat livet.
Det är nånstans här man lägger sig platt och släpper taget. Man inser att sanden aldrig kommer ta slut och varenda energislösande steg bara möts av nästa hägring. Nästa berg-o-dalbana av känslor. Nästa förvandling av hopp till hopplöshet.
Ryggliggandes med blicken mot skyn; släpper man kontrollen och accepterar sitt öde. Man njuter av sina sista andetag, man sluter sina ögon, man tystar tänkandet: Man känner den subtila brisen av svalkande vind under solens stekande hetta.
Dropp. Dropp, dropp…
Det sällsynta ökenregnat sköljer hela kroppen likt en gåva från gud. Tårarna rinner längs kinden för att förenas med regndropparna.
Känslan av tacksamhet är överväldigande. Men vem tackar man egentligen?
Det är rätt vilt att tänka på moln som små fraktskepp. De suger upp vatten från havs och transporterar det så snällt genom luften för att skänka allt liv på land nödvändig vätska.
Naturens teknologi alltså. Det är helt ofattbart hur allting på det miniskulära planet även i det stora hela går ihop i en så vacker sammanvävning.
Så naturligt & så magiskt.
Iallafall magiskt för en ynklig människohjärna som min.
Jag förstår, men jag förstår ändå inte. Det kommer förbli magiskt genom hela mitt liv iallafall.
Kanske magi är naturligt?
Kalla mig den befuktade. Tillbakablicken visar att fotbojan som tyngt stegen ännu ligger kvar på samma plats där jag gav upp. Det är nästan som att jag blir påmind om hopplösheten, jakten och besvikelsen.
Mitt medvetande kan lättsamt stega framåt rätt riktning. Jag bara vet att samma kraft som förde regnmolnen över mig även kommer visa mig hem.
Det är en mäktig känsla som planterat sig i hela mitt väsen. En känsla som förvandlade precis allting till ingenting; och ingenting till allting.
Jag ser fram emot att komma hem. Att få uppleva precis alltihop och allesamman på nytt. Men först, ett steg i taget; än är jag inte hemma.
Jag blir stum.
Hur talar man för döva öron,
hur visar jag något för blinda ögon?
Vadå tur?
Regnmolnen räddade ju mig medvetet,
det är som att det inte spelar någon roll.
Jag måste krama om träden i hemlighet,
skuggfigurerna huserar överallt.
Hur kan skuggfigurerna tro att de är intelligentare än urkällan till deras liv.
De säger att glädjen bör delas,
men ingen verkar vilja dela den med mig.
Någon trampar på mossen; grenar knäcks medans djupa, belastade andetag närmar sig.
Hur hittade skuggfigurerna såhär långt in i skogen?
Ett ljussken emellan träden prickar rätt på figuren som vinkar med ett stort léende. Jag ser ingen skugga.
Jag tar några djupa andetag och bryter min stumhet.
Det finns en till som förstår?
”Du behövs, VI behövs, NU!!”
Jag tittar upp mot skyn och känner igen känslan som regnet ger mig.
Tårarna som rinner ner för min kind förenas med regndropparna innan de fuktar marken jag står på.